Olle Munther


VÅSSELTJÄRN

En liten samvetsfråga, hur många sockenbor har
sett de skönhetsvärden som finns inpå knutarna,
hur många Holsåkersbor av vår tid har sett
Våsseltjärn som en juninatt för jämt 20 år
sedan för mej framstod som vildmarkens öga?

Långt in i skogarnas trollbundna vrå
blänker ett vildmarkens öga,
skyddat av stammar som vakande stå
speglande skyn i det höga
jag minns när jag såg den en försommarnatt
när drömmen som nu liksom skänkte,
visionen av trollkungens silverne skatt
när stjärnhimlens spegelbild blänkte.
Väl drömde du då och drömmer väl än
din dröm om de tider som svunnit,
om sekler som aldrig kan komma igen
om sånger som storfuran sjungit,
och säg mig väl något du kommer ihåg
som du drömt i din tusenårsdvala,
när som kvällssolens purpur har strötts i din våg
och du hört själva tystnaden tala.
Vad har du väl hört utav furornas sus
när vinden har smekt deras hjässa,
vad sade dig stjärnornas tindrande ljus,
vad tror du om tider som dessa?
Hur var det i seklernas gryning oh säg
när du speglade månskärans glitter,
var det då någon männska som hade sin väg
på den plats där i drömmar jag sitter?
Jag spörjer, jag ber, men jag får inget svar
av ditt nattsvarta blänkande vatten,
din hemlighet har du i säkert förvar
liksom trollkungen silverne skatten,
och så många släktled skall undrande gå
under susande furorna höga
och se hur en dalande kvällssol skall så
sitt purpur i vildmarkens öga.

ÄLGPASS

När jag kom hit låg mörkret tätt
jag kunde knappast ana
min myrlaggs släta rimfrostplätt
i ottans drömnirvara,
här var så tyst, ett enda ljud
mej skulle väckt ur drömmen,
här härskade en annan Gud
och vänd var levnadsströmmen.
Visst dväljs jag i en bättre värld
i dessa morgontimmar,
långt innan solens värmehärd
i öster åter glimmar,
jag ids att tänka vitt och brett
på forna älgjaktsmöten
och vilken glädje de berett
just mej i fäbodlöten.
Nu lättar över märka snår
en höstdags morgondimma
och över myren där jag står
små solstänk börjar glimma,
nu droppar nattens frusna dagg
på grenens spindelvävar
och över pudrad getporsragg
små älvor åter svävar.

Olle Munther

fantazi giyim